mitt främsta mål
När man lever på Resorb och tvingas ta alvedon via ett ställe man inte vill ha alvedon på för att magen har slagits ut, känns det som att det gått lite för långt! Men det är så verkligheten ser ut.
Hade mina berömda attacker inatt igen och väckte upp familjen hela två gånger med min dödsångest. Och ja det var ren och skär dödsångest. För det första var jag bombsäker på att mina tarmar skulle lämna kroppen (detaljer utelämnas), och för det andra svimmade jag ett flertal gånger så mitt ansikte var kritvitt a la döden!
Jag har haft mycket tid att filosofera nu då jag varit sängliggandes. Det har slagit mig hur ens värderingar förändras beroende på olika skeden i livet. Ta tillexempel och jämför en sjuk och en frisk människa. Den friska människan har miljoner mål och drömmar som den vill försöka uppnå, och den känner sig sällan nöjd. Den sjuka människan har bara ett mål.. Att bli frisk! Det runtomkring har inte lika stor betydelse som känslan av att vara levande.
Just nu är jag den sjuka människan. (har seriöst varit sjuk sedan v.7 nu) Som inget hellre vill än att bli frisk. Nästa vecka kanske jag är den friska människan. Hon som oroar sig för ett prov, eller innerligt önskar att kön till kassan på ICA skulle upphöra.
Är det bara jag som tycker att människan kan vara ganska konstig när det kommer till att uppskatta de små sakerna i livet?
Har grova men ifrån dom där jävla stolpillrena sedan barndomen.
Det är verkligen beroende på vart man befinner sig. Jag tittar avundsjukt på de som har nära vänner, har roligt och upplever gemenskap varje dag. Något jag önskar mig varje dag.
