Rebecca

Kanske dags att berätta varför studentskivan på Teater Cafét var åt helvette. Massor med överladdade studenter på ett allt för litet utrymme. Trappräcket brister och folk faller på varandra och mosas under den stora massan samtidigt som studenterna högre upp i trappan inte förstått vad som hänt och pressar ytterligare mot klungan för att försöka ta sig ner.

Och ja, det var rent ut sagt fruktansvärt! Bilderna på alla skadade studenter som fördes ut blodiga och medvetslösa på bår av ambulanspersonalen och den panikartade stämningen vill jag helst bara glömma. Vi var rädda och chockade! Hur många var skadade? Är det någon jag känner? Hur allvarliga är skadorna? Frågorna var många och glädjetårarna hade nu bytts ut mot hysteri. Vi hade hunnit vara inne på skivan i en halvtimma då olyckan skedde, vilket också blev slutet på studentkvällen. TC stängdes ned och vi fick chockat bege oss hem med ovissheten och sorgen över hur vår lyckodag fylld med glädje och hopp plötsligt kunde vända och sluta i tradegi. Är det såhär vi ska minnas vår student?

Otroligt tråkigt. Studentkvällen får vi aldrig tillbaka, det är once in a lifetime liksom! Det är med sorg jag inser att vi aldrig fick utnyttja dagen till fullo, och att vi aldrig kommer att få chansen att uppleva ett lyckligt slut på studentdagen. För nej jag mådde inte bra när jag kom hem inatt, jag var skärrad och ledsen. Men jag tröstar mig med att jag hade förbannat kul under dagen och middagen, samt att inga allvarligare skador uppstod.

TACK LD3BE för en fantastisk dag! Vår gemenskap och glädje är något som inga olyckor kan förstöra - och vi får se till att frambringa det vid ett senare tillfälle igen.

Jag och Jossan, bild från VFs artikel om olyckan.